Gapar arbetslivet efter för mycket?

Foto – John Kasawa/freedigitalphotos

Maria Löfgren Martinsson skriver i sin avhandling Högre utbildning och arbete med personal- och arbetslivsfrågor – om professionalisering och utveckling av anställningsbarhet (2008) om det kompetensgap som finns mellan nyutexaminerade personalvetare och arbetslivet. Maria Löfgren Martinsson vann Magnus Söderström-priset i år och som delades ut under personalvetardagarna i Växjö. Magnus Söderström är professor i pedagogik vid Linnéuniversitetet och rektor emeritus vid Växjö universitet och var den första att få priset som årets personalvetare. Det är han som har fått namnge priset. Hans forskning behandlar området pedagogik och organisationsteori, samt utbildningsplanering, personalfrågor, ledning och ledarskap.
Vi, Frida och Isabell, tycker att Marias avhandling är intressant eftersom den tar upp en frågeställning som vi själva funderar mycket på just nu. Vi avslutar snart våra studier och ska ut i arbetslivet och undrar förstås om våra kunskaper och vår kompetens kommer att kunna matcha de krav och uppgifter som arbetslivet ställer.
Maria tar i sin avhandling upp frågan om det finns en överensstämmelse eller ett kompetensgap mellan vad den högre utbildningen fokuserar på och vad marknaden förväntar sig av de som kommer ut i arbetslivet. När vi, Frida och Isabell, läser platsannonser inom vårt område kan vi notera att man i de flesta fall efterfrågar någon form av praktisk erfarenhet inom personalområdet. Lyckligtvis så ingår en viss praktik i vår PA-utbildning under vår sista termin här på Linnéuniversitetet. Det är visserligen en blygsam erfarenhet men ändå någon och en början. Näringslivet menar att den högre utbildningen i högre grad bör anpassas till de krav och färdigheter som arbetslivet ställer på nyutbildade akademiker. Under vår praktik så hoppas vi givetvis kunna se och lära oss mer om vilka dessa krav och färdigheter är. Vi hoppas då få svar på frågan: ”Gapar arbetslivet efter för mycket, eller?”
Vi hoppas och tror att arbetslivet ändå kan ha stor nytta av vår utbildning och den kunskap som vi fått genom den. Vi har lärt oss om problemlösning, projektarbete, kritiskt och analytiskt tänkande och förhållningssätt, hitta källor och i källor, läsa, förstå och tillämpa lagtexter m.m., vilket vi tror kan vara värdefullt och användbart i arbetslivet. Vi utbildas även för att, som vi ser det, på sikt kunna växa in i större arbetsuppgifter som HR-chefer, HR-strateger, egenföretagare och liknande. Vi ser en stor fördel med den inbyggda praktikperioden, då vi bygger en bro mellan näringslivet och den högre utbildningen. Det kan också ses som ett svar på att möta arbetslivets krav. Det kanske kan vara på sin plats att utöka denna praktikperiod till att omfatta en hel termin. Brittmarie berättade att när hon gick PA-programmet i Stockholm så var utbildningen på 3½ år och att det ingick en hel termins praktik. Vilket i hennes fall ledde till en fast anställning på praktikplatsen.
Den som vill fördjupa sig ytterligare i dessa frågeställningar kan läsa Maria Löfgren Martinssons avhandling – Högre utbildning och arbete med personal- och arbetslivsfrågor – om professionalisering och utveckling av anställningsbarheten (2008). Den går att ladda ner.
Så frågan är: ”Kommer vi att kunna svara upp mot det arbetslivet gapar efter?”
Nästa inlägg handlar om – Konsten att leva innerligt.