En sannolik historia


Sanningen erbjöd sin vägledning först när den vilsegångne vågade lyssna. När fäktandet mot omvärlden upphört och bristerna måste sökas i det inre. Hur långt hade hon inte lyckats driva sig själv för att slippa se åt det hållet. Kanske var karaktären inget annat än summan av alla undanflykter. Hon hade valt att bli blind, men när självbedrägeriet förbrukat alla flyktvägar återstod bara bråddjup. Och där på dess botten, var smärtan omöjlig att uthärda. Var det dit en människa måste komma för att bli förmögen att tänka om? Var det först där, i bottenläget, som tanken kunde ta spjärn?

Citat hämtar ur det avslutande kapitlet sidan 306 i Karin Alvtegens bok En sannolik historia.

Tack Julia för att du gav mig den.

Boken är helt underbar och det är verkligen en sannolik historia. En historia som mycket väl kan hända och händer. I mitt arbete får jag likande historier berättade för mig och min roll och uppgift är att guida eller vägleda dem till sanningen om dem själva.

Huvudpersonen, Helena, flyr ett olyckligt liv och söker lyckan i sin barndoms gröna somrar, till en gård i Norrland, där hon vistades som sommarbarn fram till dess att hon fyllt tolv år. En lycklig tid, som hon minns den och lite av den lyckan vill hon förmedla till sin dotter. Men livet i Norrland blir inte alls vad hon tänkt sig. Äktenskapet kraschar, dottern är olycklig och vantrivs, barndomsvännen är inte densamma som hon mindes henne. Hennes eget liv krackelerar. Hon inser att hon lever på en livslögn och är inte alls så färdig med sitt förflutna som hon tror. Sakta går det upp för henne att lyckan går inte att söka utanför henne själv utan den måste man söka hos sig själv. Kanske var det mötet med Verner, byns särling och enstöring , och i bybornas ögon en underlig figur, som drog i gång hennes tankar. Det var Verner som satte ord på hennes bitterhet, trångsynthet och självcentrering. Hans ord träffade henne med våldsam kraft och hon kände sig både avklädd, förnärmad och ilsken. Det blev så småningom ett smärtsamt uppvaknande.

Verner, byns särling och enstöring, levde ett liv utanför bygemenskapen. Han fanns där men ingen ville veta av honom. Undanskuffad och ”underlig” eller udda i folks ögon sedan barnsben. Byborna hade sin bestämda uppfattning om honom och bemödade sig inte att se eller veta mer än de redan tycktes veta. Men för Anders var Verner ett oskrivet blad. Han hade inga förutfattade meningar utan mötte Verner fri från fördomar och upptäckte en man som hade både kunskaper, intressen och förmågor utöver det vanliga.

Vad lär vi oss av detta?
­- Jo, din egen olycka kan du inte dölja. Öppna din ”ryggsäck” och gör upp med ditt förflutna, först då kan du vara till nytta och glädje för dig själv och andra.
- När du möter människor fördomsfritt och utan förutfattade meningar så öppnar sig nya världar.

Läsaren gör boken.